Det är nödvändigt med dubbelspår – till bättre hälsa

Sjukskrivningarna pekar skarpt uppåt och har ökat med 75 procent sedan 2010. Två av tre sjukskrivna är kvinnor. Om utvecklingen fortsätter uppåt kommer vi 2020 ha kostnader för sjukskrivningarna på 50 miljarder kronor – och 245 000 personer i sjukskrivning. Alarmerande rubriker om ökande sjukfrånvaro är något som har blivit vardag. Men hur ska vi analysera orsakerna till ökningen? Vad är det som gör att sjukfrånvaron varierar så mycket över tid och hur skiljer sig sjukfrånvaron mellan olika yrken och grupper? Vad behöver vi göra för att förebygga sjukfrånvaro och vad kan vi göra åt den ökande psykiska ohälsan?

Detta är frågor som borde engagera på samma sätt som behovet av dubbelspår mellan Härnösand och Gävle. I denna fråga bedrivs ett aktivt påverkansarbete kring betydelsen av att den 100-åriga och krokiga järnvägen moderniseras. I argumentationen hörs att bristande kapacitet och den låga hastighetsstandarden utgör ett hinder för rationella godstransporter och regional pendling. En ny Ostkustbana anses ha stor potential att bidra till långsiktig hållbar tillväxt, genom regionförstoring och regionintegrering. Med samma retorik kan vi argumentera för att det behövs ett dubbelspår till ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro, i synnerhet i Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län där kvinnor har flest sjukdagar i landet. Detta dubbelspår ska öka vår kapacitet och öka hastighet i folkhälsoarbetet. Där ska folkhälsoarbetets rationella godstransporter svischa fram och göra oss till specialister på att skapa hälsofrämjande arbetsplatser. Syftet är förstås också att bidra till en attraktiv och konkurrenskraftig region.

Får vi fart på dessa hälsosamma godstransporter har vi snart tjänat in en del av kostnaden för den nya ostkustbanan. Kostnaden för ett komplett dubbelspår mellan Gävle-Sundsvall har beräknats till cirka 25 miljarder kronor. Genom att påskynda denna nödvändiga investering till ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro kan således den långsiktiga effekten bli både regionförstoring och regionintegrering eftersom vi får råd att göra andra nödvändiga investeringar till nytta för regionens funktion och attraktivitet.

Åsa Claeson Nordin, april 2016